En försvarstaktik som länge präglat italiensk fotboll är Catenaccio. Denna taktik, som betyder “lås” på italienska, blev särskilt legendarisk under 1960- och 70-talen. Tack vare sin starka betoning på försvar och organisation har den ofta lett till låga målresultat och segrar som grundar sig på att utnyttja motståndarnas misstag.
Ursprung, utveckling och spelsystem
Det var på 1930-talet som schweiziske tränaren Karl Rappan först utvecklade Catenaccio. Men dess popularitet tog fart först när den argentinske tränaren Helenio Herrera förfinade och implementerade taktiken under sin tid med Inter Milan på 1960-talet. Med Catenaccio som grund lyckades Herreras Inter vinna tre Serie A-titlar och två europeiska cuper.
Catenaccio kännetecknas av en backlinje på fyra spelare och en libero, en fri försvarare som agerar som en sista utpost bakom backlinjen. Liberon spelar en nyckelroll i systemet och är ofta en skicklig bollhanterare som kan bygga upp anfall från det egna försvaret.
Tränare, lag och modern fotboll
Flera italienska lag har använt sig av Catenaccio med stor framgång. Exempel på sådana lag är AC Milan under Nereo Rocco och Juventus under Giovanni Trapattoni. Dessa lag har alla utmärkt sig genom att använda denna försvarstaktik.
Även om Catenaccio kanske inte är lika dominerande i dagens fotboll, har det fortfarande en påverkan på hur försvarsspel utformas och taktiker utvecklas. Många moderna tränare har tagit inspiration från Catenaccio för att skapa solida och svårforcerade försvarslinjer i sina lag. Bland dessa tränare återfinns José Mourinho och Diego Simeone, som har visat prov på liknande försvarsstrategier i sina lag, även om de inte nödvändigtvis använder den traditionella Catenaccio-taktiken.
