En av de mest diskuterade aspekterna av fotboll världen över är hur många utländska spelare som ett lag får ha (eller borde ha) i matchtruppen. I Sverige, speciellt i Allsvenskan, är detta ämne en central del av diskussionen. Men – för att kunna svara på frågan, “Hur många utländska spelare får man ha i matchtruppen i Allsvenskan?”, behöver vi först förstå vad som menas med en “hemmafostrad” spelare.
Vad är en Hemmafostrad Spelare?
Enligt tävlingsbestämmelserna är en hemmafostrad spelare en individ som har varit registrerad i en svensk förening under minst tre år, från och med det kalenderår spelaren fyllde 12 år t.o.m. det kalenderår spelaren fyllde 21 år. Här är den exakta definitionen:
“Hemmafostrad spelare: Spelare som varit registrerad för svensk förening under minst tre år från och med det kalenderår spelaren fyllde 12 år t.o.m. det kalenderår spelaren fyllde 21 år.”
Det betyder att spelaren har tillbringat en stor del av sin ungdomstid och fotbollsutveckling i Sverige. En hemmafostrad spelare kan vara från vilket land som helst, bara de har spelat tillräckligt länge i Sverige. Så, en spelare som är född i ett annat land men som har spelat i Sverige länge nog kan räknas som hemmafostrad.
Allsvenskans regler för Hemmafostrade Spelare
Reglerna för Allsvenskan är tydliga när det gäller antalet hemmafostrade spelare som ett lag måste ha. Här är det exakta utdraget från tävlingsbestämmelserna:
“Vid match i Allsvenskan – Ettan samt OBOS Damallsvenskan och Elitettan samt kval till Allsvenskan och Superettan ska minst hälften av antalet spelare som antecknas på spelarförteckningen vara hemmafostrade. Antalet icke-hemmafostrade spelare på spelarförteckningen får dock inte överstiga nio stycken. Antecknas ett ojämnt antal spelare på spelarförteckningen ska andelen hemmafostrade spelare vara i majoritet. Om antalet hemmafostrade spelare varit för få ska föreningen anses ha deltagit i matchen med obehörig/obehöriga spelare. Det åligger i förekommande fall berörd förening att visa att spelare är hemmafostrad. Om det finns synnerliga skäl får SvFF:s TK medge undantag från vad som föreskrivs i första stycket.”
Enligt denna regel, måste minst hälften av spelarna på en klubb i Allsvenskan vara hemmafostrade. Det betyder att om en klubb har 18 spelare i sin matchtrupp, måste minst 9 av dem vara hemmafostrade. Det står också klart att antalet spelare som inte är hemmafostrade i truppen inte får vara fler än nio.
Regeln tar även hänsyn till situationer där en klubb har ett ojämnt antal spelare i sin trupp. I sådana fall måste antalet hemmafostrade spelare fortfarande vara större än de som inte är hemmafostrade. Om en klubb inte följer dessa regler och har för många spelare som inte är hemmafostrade, kan klubben straffas för att ha deltagit i matchen med obehöriga spelare. Men det finns vissa undantag. Om det finns särskilda skäl kan Svenska Fotbollförbundets Tävlingskommitté ge ett undantag från dessa regler.
Varför begränar man antalet utländska spelare?
Det här är ett viktigt inslag i den svenska fotbollsutvecklingen, eftersom det uppmuntrar klubbarna att investera i sin egen ungdomsverksamhet och utveckla egna talanger, snarare än att enbart förlita sig på att köpa spelare från andra länder. Det hjälper till att säkerställa att det svenska fotbollssystemet fortsätter att producera inhemska talanger, samtidigt som det håller dörren öppen för internationella spelare att bidra till svensk fotboll.
Reglerna kring antalet utländska spelare i Allsvenskan kan verka komplicerade vid första anblicken, men de är faktiskt ganska enkla när man förstår begreppet “hemmafostrad” spelare. Genom att säkerställa att minst hälften av varje lags spelare är hemmafostrade, garanterar Allsvenskan att svensk fotboll fortsätter att utveckla och gynna inhemska talanger, samtidigt som den välkomnar spelare från andra länder.
